Kan barn/ungdomar bli beroende av datorspel? Vilka konsekvenser kan detta leda till i så fall? Finns det vissa grupper som är speciellt sårbara? Med tanke på ålder, kön, social bakgrund, osv. 

Det förefaller råda delade meningar om huruvida man kan tala om beroende eller ej gällande unga och datorspel, vissa förespråkar i stället termer som problematiskt spelande/användande eller (problematisk) högkonsumtion (se exempelvis Linderoth & Bennerstedt 2007). I en artikel för aftonbladet så skriver Sam Sundberg (2004) om Shawn Woolley som enligt hans mamma Elizabeth Hudson tog livet av sig för ”ett jävla spels skull”: Hudson beskriv hur hennes son isolerade sig från omvärlden, han försummade sin lägenhet och visade föga intresse av världen utanför. Det nämns även att han nio månader efter att han börjat spela fick han diagnosen schizoid och deprimerad. Sundberg skriver även om hur: 

"Forskning kring spel om pengar visar att belöningarna man får av spelen utlöser beroendeframkallande dopaminkickar i spelarens hjärna. Den andra faktorn i onlinespelens sug är de band man skapar till andra spelare. I grupperna kan det växa fram ett tryck att hålla en viss takt för att hänga med sina kompisar.^[1]"

Owe Sandberg, specialist på internet- och datorspelsberoende, understrycker i en intervju hur det är viktigt att inte överdriva vidden av problemen med datorspelsberoende: att skylla Shawn Woolleys död på ett spel är en grov förenkling.

"– Är man bara frisk och hel så kan man inte bli sjuk av dataspel. Det är om man har en psykisk sårbarhet som det kan slå över och man tappar kontrollen. Men ofta är det så att hade de inte blivit beroende av datorspel hade de blivit beroende av något annat."^[2]

Även här tror jag det är viktigt att följa Ulf Dalquists direktiv och se till andra faktorer: familjesituation, allmän psykisk hälsa, eventuella sociala svårigheter eller liknande. Ett barn med engagerade föräldrar, uppvuxen i en stabil miljö som känner en tilltro för omvärlden tar ytterst sällan livet av sig. Barn från trasiga hem eller som har svårt att knyta an till sin omvärld är antagligen mer benägna att söka sig bort från den. I Linderoth & Bennerstedt undersökning från 2007 uppgav flertalet informanter att många som blev mobbade eller hade en låg social status i vardagen/skolmiljön sökte sig till spelvärlden: där man kunde omskapa sig själv och få en helt annan ställning.

Forskning visar även att det främst är pojkar i åldern 23-15 som spelar som mest, därför är det rimligt att anta att dessa utgör den största ”offerbilden”.^[3] Socialt utsatta tonårspojkar som saknar stöd eller stabilitet från hemmet (som har ett icke tillfredställande familje-/socialt liv) utgör den största riskgruppen.

2008 drogs distributionen av datorspelet Grand Theft Auto in i Thailand, detta efter att den 18 årig man rånat och mördat en taxichaufför i Bangkok, spel tillverkarna har även stämts vid flertalet andra tillfällen, exempelvis 2005 efter att en tonåring mördat två poliser och en 911-operatör i Alabama, USA.^[1] Även i Sverige har GTA varit uppe för diskussion dock under betydligt mindre dramatiska former, då en parkförman i Gammelstad beskyllt just GTA för att främja och inspirera till vandalisering.^[2] Frågan är: kan spel verkligen vara en tillräcklig katalysator för våld eller krävs det fler faktorer än så?

För drygt 20 år sedan så stod Göran Elwin framför det svenska folket och hävdade att videovåld borde falla inom ramarna för ”förledande av ungdom” (brottsbalken kap 16, 12§) programmets panelmedlemmar stämde in i klagosången och skanderade om barnmisshandel och psykiskmisshandel.^[3] Även internationellt rådde liknande debatter: Den amerikanske psykiatern och författaren Fredric Wertham argumenterade för att ”horror shows teach cruelty” och att man ej kan skilja på fantasi och verklighet, att dessa har en direkt koppling till varandra: fantasi får konsekvenser i verkligheten och verkligheten influerar fantasin (se Zinoman 2011). Kort efter att videovåldsdebatten trappats ned så utmålades en ny fara – spelvåldet.^[4]

Jag finner att man kan dra flera likheter mellan den tidigare videovåldsdebatten och den osäkerhet vi känner inför våldsamma spel. Hittills man ej lyckats hitta en stark indikator eller något konkret bevis på att mediavåld leder till ett aggressivt beteende eller att spel skulle vara psykiskt skadligt. Sam Sundberg skriver i en artikel för SvD kultur att forskare, psykologer, journalister och lobbyister letat efter en koppling mellan tv-spel och våld i över 30 år men fortfarande ej kunnat skapa en entydlig bild. Den enda koppling man funnit mellan våldsammaspel och aggression är rent statisk, det finns inget som visar att våldsspel leder till ökat våld i samhället^[5].  En artikel som publicerades på DNs nätupplada 2013 pekar i stället ut motsatsen: ett våldsamt bettende kan levas ut i en virtuell värd och ersätta det faktiska våldet, spelandet är en kanal för ventilation.^[6]

I såväl videovåldsdebatten som i diskussioner gällande datorspel och Internetanvändande så anlägger man ett enväldigt fokus på barn och unga, dessa pekas ut som offer – vilka är det som konstruerar faran? De oinvigda, allt för sällan låter man de utpekade offren göra sin talan hörd. Studio S intervjuade visserligen barn men har i efterhand fått möta stor kritik då barnen uppger att de enbart givit de svar som de förväntats ge.^[7] I en intervju för Svd berättar Ulf Dalquist om att den forskning som finns rörande media våld och aggression ofta är undermålig och rent av slarvigt utförd vilket ger skäl till att ifrågasätta de rön som finns, uppfattningen om att mediavåld är farligt är så stark att den ibland missfärgar forskningen.^[8]  Dalquist pekar ut faktorer så som familjeförhållanden, psykisk hälsa, grundläggande aggressionsnivå med mera som mer sannorlika faktorer till våld. En annan intressant fråga att ta i beaktning är konsekvenserna av moralpanik för de utpekade unga, genom att konstakt utropa fara riskerar vi att skrämma barn och unga och där igenom ärra dem mer än vad något spel eller någon våldsfilm kunnat göra.

Moralpanik handlar, i många fall, om oförståelse och rädsla inför nya fenomen. Den egna perceptionen, uppbyggd utav erfarenhet och socialisation, hotas och då skapas panik. Det finns ingen absolut sanning och det kan vara skrämmande, ordningen hotas av kaos och då bli vi defensiva. Som jag tolkar dessa debatter så härrör de vid uppfattningar om vad som är kulturellt och socialt acceptabelt, att inte bryta mot tabun och där igenom sätta det invanda och trygga i fara. 

Så summa sumarum - vad väger tyngst för att man skall begå ett våldsbrott? Allmän psykiskhälsa?, tilltro på det etablerade samhället,? familjeförhållanden? eller det faktum att du spelat ett spel?

Om man är benägen att begå våldsbrott så finner man minst lika stor inspiration inom litteratur, nyheter, tv-program eller genom samtal med andra människor.

Sedan mitt första inlägg så kom jag att grubbla mer på det här med ett "rättvist" rättsväsande och vad som bör räknas som rättvisa konsekvenser. 

I vardagliga samtal så kan många av oss ibland kläcka ur oss uttalanden som "sånna borde bara skjutas" (alternativt hängas, sjöhalas eller kokas i olja eller etc.). I många fall så verkar vi promotera en "öga för öga, tand för tand"- mentalitet: ont skall med ont fördrivas.  Jag skall erkänna att jag själv i otaliga tillfällen vräkt ut mig liknande uttalanden.

Jag brukar under stunder av tristess logga in på en sajt som heter 9gag, med jämna mellanrum så dyker bilder på "lyxiga" fängelser upp och dessa jämförs med bristfälliga och slitna studentbostäder och liknande. Utan djupare reflektioner, rent spontant så kan det kännas som en felprioritering.

Att sitta i fängelse skall vara ett straff, jag tycker att det är helt klart att vi skall sona våra brott och jag ger allt stöd till en fungerande polisinstans och ett gott rättsväsende MEN jag kan känna att vi talar allt för lite om fängelsestraff som rehabilitering. Förhoppningen med ett tidsbestämt straff är ju att man vid frisläppning ej skall vilja begå brott, att straffet skall rehabilitera och få de intagna att ändra perspektiv och sätta tilltro till det etablerade samhället och de medel för skäligt levande som ges därigenom.

Min följdfråga är: kan man straffa någon till rehabilitering? 

Jag tror att det här är ett fall där sociala uppfattningar om rättvisa krokar med vad som är fungerande i det reella livet. Jag tror också att det är en simplifiering att vi delar in oss i ”vi och dom”, ”de onda och de goda” och simplifieringar är alltid farliga, om än bekväma. Det tar även emot att försöka identifiera, sympatisera eller försöka förstå någon som hotar vår världsbild och den trygghet som konformitet inger men vad vi än gör så är vi alltid människor och fungerar, med vissa undantag, på liknande maner.

Så om du nu tänker dig vad som krävs för att du skall ändra din tankegång- vad fungerar bäst?

Sedan kan jag finna det lite komiskt att vi i ett samhälle som motsätter sig dödstraff och tortyr ibland förespråkar det, även om det är något som vi vräker ur oss i stundens hetta så kan jag inte undgå att reflektera kring om de inte ger oss en smygväg, ett medel för att simplifiera och avhumanisera brottslingar. Vi gör det nästan tabu att problematisera och diskutera.

Så vad är det vi egentligen vill göra? – Rehabilitera eller … vad är allternativet?

Vi vill reducera brottsligheten, gärna genom att ”ta bort” de personer som bedriver brottslighet men vad är det vi vill göra sedan? Förvara dem tills de självdör? Döda dem? Hoppas att de i all enkelhet upphör att existera?

Min poäng är att fängelsevistelser kan ha en god effekt på sina intagna, interner kan exempelvis studera – ta examen och växa som människor och jag kan inte hjälpa att tycka att det är en god idé. Det kan gå emot vår sociala uppfattning om att det är orättvist att vissa får en andra chans medan andra mer eller mindre föds chanslösa. Vi kan ifrågasätta om det verkligen är rättvist och förvissa kan det smaka bittert men samtidigt vad är alternativet? 

Jag tog del av en intressant moraliskdebatt under förra veckan. Under förra veckan lade Amnesty International ut ett vädjande på sin sida där en man riskerar avrättning efter en inkorrekt rättgång och misstänkt tortyr. Tyvärr är detta allt för vanligt, dagligen tvingas erkännanden fram genom tortyr och människor döms och avrättas.

Efter att jag själv skrivit under detta vädjande bad jag en bekant göra detsamma, en bekant som jag vet brukar engagera sig i andra typer av välgörenhet och människofrågor. Denne person läste vädjandet och sade sedan att hen känner sig villrådig gällande underskriften med motiveringen: tänk om personen i fråga är skyldig. Tänk om Amnesty hjälper till att frigöra eller reducera straffet för brottslingar.

Här känner jag att Amnestys arbete behöver klargöras, det handlar inte alltid om att frita eller rentvå människor. Det handlar om att alla människor, skyldiga eller ej, skall ha rätten till en rättvisrättegång, ett rättsväsande utan korruption eller tortyr. I ett korrupträttsväsande döms många oskyldiga och brottslingar kommer undan. Sedan menar jag och många andra med mig att alla människor, brottslingar eller ej, skall behandlas med värdighet.

Även om personen i detta fall varit skyldig till narkotika innehav förtjänar denne då att torteras och avrättas? Är det verkligen ett tecken på medmänsklighet och tro på mänskligheten att mena att det är okej att åsamka andra ofattbart lidande för att dessa KANSKE är skyldiga eller för den delen skyldiga? Finns det verkligen tillfällen där tortyr är okej? Som goda medmäniskor med en humansyn kan vi någonsin rättfärdiga dödstraff, tortyr eller andra fysiska bestraffningsmetoder? Vad är det som ger ”oss” rätt att åsamka skada medan det för ändra är fel? – För att vi är i majoritet?

Jag tror att för att vi skall kunna upprätthålla en tro på det etablerade samhället och människligheten så måste vi bidra till att skapa goda exempel. Vill vi tro på mänskligheten så måste vi börja med oss själva, om du känner dig isolerad eller sviken börja med att gå ut och ge andra den hjälp och det stöd du själv söker och detta kommer att bidra till att din syn på andra förändras. Vi skapar vår egen världsbild baserat på våra egna erfarenheter, därför bör vi se till att skaffa oss många goda erfarenheter.

Igår så var jag till biblioteket för att hämta upp några böcker som jag reserverat och av en slump så fick jag syn på en bok som genast fångade mitt intresse: "Snällare än vad du tror – Människan social av naturen" skriven utav Åke Daun och Hans Norebrink (Åke Daun är dessutom något av en modern husgud för etnologer).

Jag drog genast till denna bok och den fick därför följa med mig hem, även om boken är väldigt lättsamt skriven så berör den något väldigt viktigt, något som faktiskt påverkar vår vardag, hur vi bemöter andra och kanske till och med hur vi ser på social aktion och det etablerade samhället - jag talar om vår syn på människan och vår mänsklighet.

Att hitta den här boken återuppväckte något inom mig - en tro på att människor i grund och botten är medmänskliga och värda att lita på och att det är viktigt att vi påminner varandra om detta. Ju äldre jag blivit desto mer har den cyniska syn som omger människobilden fått ta över: talesätt som "var och en är sig själv närmst" har fått allt för stor vikt. Sedan jag började blogga 2007 så fick jag ofta höra att jag var naiv när jag försökte peka ut människor potential till välvilja och medmänsklighet, hur vi inte tillskriver andra tillräckligt med försonande drag. När jag började blogga 2007 så skrev jag ofta om hur viktigt jag tyckte det vara att vi satte tilltro till andras och såväl vår egen medmänsklighet, om vikten av empati och förmågan att tänka oss in i andras situationer innan vi dömer dem. För detta fick jag höra att jag var naiv och ordet naiv verkar vara en dödssynd för människor som anser sig som bildade och världsvana, att kalla mig naiv föreföll vara ett smädeord och inte en god egenskap, något överflödigt och icke önskansvärt. Jag fick höra att när jag blev äldre så skulle jag veta bättre och ser på människor i ett annat ljus – och visst fick dem rätt, undan för undan så har jag börjat stämma in i klagosången och min människobild har stundvis förvridits.

Just därför blev jag så glad när jag hittade ”Snällare än du tror”, i denna bok (som jag i ärlighetens namn ännu ej läst klart) så diskuteras medmänsklighet och människans försonande drag, två välutbildade män för en dialog om snällhet i form av medmänsklighet och återkopplar till forskning och kända tänkare. Den här typen av böcker, trotts sin lättillgänglighet och tidvis kåserande språk, är oerhört viktiga. Hur vi ser på mänsklighet påverkar inte bara vår syn på andra utan även hur vi värderar och bedömer oss själva. Det är viktigt att vi tränar på att se även det positiva och tillskriva och själva och andra lite ”godhet”. En bristande människosyn kan leda till misstanke mot det etablerade samhället och allt det som håller oss samman och skapar stabilitet.

Jag rundar av här men kommer säker att skriva mer om boken när jag läst klart den. Hittills har jag möts utav intressanta reflektioner och upplyftande argument, jag kan inte göra annat än att rekommendera boken! Om du gillade ”Konsten att vara snäll” av Stefan Einhorn så kommer du att gilla denna bok.